Idag när vi var vid gravarna så kändes det så himla konstigt. Min farmor och farfar dog långt innan jag föddes. Jag hann aldrig träffa dem. Jag har inget minne från dem. Jag har bara hört hur alla har berättat om dem. Så det känns så konstigt att stå vid graven och sörja. Det blir så fel när man inte kan sörja. Nästa år har jag bestämt mig för att inte följa med och istället ha en minnes stund här hemma för dem som jag faktiskt känner som har gått bort (vilket är för det mesta djur).